Intervju med Luther Allison 1988 (publicerad i Jefferson Magazine)

                                             

-         Vi gick omkring på Chicagos gator och spelade vår musik i åratal. Så satte man etiketten BLUES på den. När vi började spela utanför Chicago och framför allt utanför USA blev den där etiketten ett problem. Folk väntar sig att all blues ska låta på ett visst sätt, och om man spelar musik som inte låter precis så, får man höra att det inte är ”riktig blues”.

Så inleder Luther Allison vårt samtal, och innan man ens har hunnit få fram papper och penna är han i full gång med att klä sina tankar i ord med samma raka och slagkraftiga formuleringskonst som hans sångtexter ger prov på.

De senaste åren har han blivit van vid att blueshalten i hans musik ifrågasätts. Han låter inte bitter, men kanske lite trött, när han talar om det.

-         För 8 – 10 år sen sa folk: ”Luther Allison är allright, men varför spelar han inget eget material?” Sedan skrev jag en massa egna låtar och vi bytte repertoar, men då fick vi istället en massa önskemål om coverlåtar som The Thrill Is Gone.

-         Så jag drog slutsatsen att jag lika gärna kan spela vad jag vill. Det går ändå inte att göra alla nöjda, så nu är i alla fall jag nöjd. Min uppgift är att hitta, och uttrycka, mig själv i varje låt.

Luther betonar flera gånger att det viktiga är vad man uttrycker i sin musik, inte var man kommer ifrån eller vilken hudfärg man har.

-         Jag är emot den rasism som talar om svart blues och vit blues. När jag växte upp studerade vi t ex Muddy Waters för att lära oss musik. Vi var svarta, men det är inget fel med att göra samma sak om man är vit.

-         Det fanns inga Marshallförstärkare i Afrika! Vi har alla förändrat bluesen, även om dess rötter går tillbaka till Afrika och sedan den amerikanska södern. Om du tänker dig en familj med många barn, varav ett åker till Chicago, ett till Europa, ett till New York osv, kan de alla uttrycka bluesen inom sig med en sång. Blues finns överallt. Everybody in the world’s got the blues somewhere! It’s in the face of every living object.

Vi pratade i flera timmar, eftersom Luther var ledig en dag mellan spelningarna i Göteborg och Karlstad. För en utförligare bakgrund hänvisas till Jefferson nr 50. Nämnas bör kanske att han föddes i Arkansas och kom till Chicago på 50-talet, 18 år gammal. Arkansas är en jordbruksstat i södern och utvandringen både norrut och ut till västkusten var betydande.

I Chicago höll han till på South Side, kring klubbar som the Checkerboard Lounge. Som så många andra Chicagomusiker kämpade han för att komma bort från de ställena. Han såg så många begåvade musiker som aldrig kom utanför Chicago, utan stod på samma klubbar och spelade i kanske 50 år, tills de dog utfattiga.

Efter nästan 20 år i Chicago fick så Luther chansen att resa till Europa 1976 för en treveckors turné som förband till John Lee Hooker. Sångaren Big Voice Odom var också med i paketet.

Men managern skötte inte sitt jobb så bra och bandet fastnade i Paris utan biljett hem. Sedan dess har Paris varit Luthers fasta punkt, men han spelar inte så ofta där, eftersom de flesta klubbarna är för små. Däremot turnerar han mycket i Tyskland (senaste plattan, Rich Man, är utgiven på tyska bolaget Entente) och har spelat bl a i Grekland och Japan.

Han återvände från en sexveckors USA-turné, den första på flera år, tre dagar innan han gav sig iväg på denna skandinaviska turné med 15 spelningar på 17 dagar i fyra länder. Som så många andra bluesmusiker har han en vitalitet som en många år yngre person. Det visade han inte minst på scenen kvällen innan i sina över timslånga set, där han med sitt karismatiska utspel höll publikens intresse utan en död punkt. Med sina 49 år såg han mindre trött ut än sina franska musiker, kanske hälften så gamla som han.

Gitarristen och pianisten har spelat med honom 4 resp. 8 år och det var självklart för honom att ta med dem på USA-turnén, istället för att spela med Chicagomusiker. Med sitt band kan han spela sitt eget material i stället för att vara hänvisad till enbart standardlåtar. Han klagar dock över perfektionismen hos många europeiska musiker, särskilt de franska. Och när de har lärt sig en låt på ett visst sätt vill de alltid spela den likadant.

Publiken på USA-turnén var antingen svart eller vit. Segregationen i USA är fortfarande mycket mer omfattande än vi i Europa kan tänka oss.

-         Den svarta bluespubliken är 30 – 60-åringar. Dom unga svarta har inte riktigt upptäckt bluesen utan betraktar det som sina föräldrars eller far- och morföräldrars musik. Den vita publiken är däremot yngre, ända ner till collegestuderande på knappt 20 år.

-         På turnén spelade vi för många bluesföreningar. En del av arrangörerna var rädda att jag inte skulle spela tillräckligt mycket blues. De gamla bluesmusikerna är döda nu, men medan de var i livet såg de framåt. Jag vill att folk ska söka musiken mer än historien.

-         ”This is now and we’re here for a reason”. Fast visst kan jag byta ut en låt i repertoaren för att glädja en äldre person i publiken. Jag har hämtat mycket inspiration hos Magic Sam. Elmore James, Muddy, Jimmy Reed och Howlin’ Wolf.

-         Men en sak som vi måste få fram runtom i världen är att blues inte är sorgsen musik. Och många försöker skriva nya låtar, men dom hindras av att alla förväntar sig att höra de gamla låtarna, menar Luther.

Hans dilemma är att bluesdiggarna kallar hans musik rock, medan rockdiggarna kallar den blues. För honom handlar det om att spela den musik han gillar, mest egna kompositioner, och han återvänder gång på gång till resonemang kring blues som en känsla, en energifylld uttrycksform.
Av den nya generationen bluesmusiker nämner Luther framför allt Stevie Ray Vaughan.

-         Han är den hetaste bluesartisten i USA just nu. Han och jag diskuterade läget för bluesen i USA idag och han sa: ”Albert King är OK, men han kan inte ens få ett skivkontrakt.”

Samtidigt kallar man Robert Cray den nya ”King Of The Blues” och det tycker inte jag man ska göra så länge B B och Albert fortfarande är aktiva-

Apropå den nya generationen – Luthers son Bernard är gitarrist i Koko Taylors band och Luther försöker naturligtvis ge honom några faderliga råd:

-         Skriv egna låtar och lär dig språk, sa jag till honom. Det kommer att bli hårt. Egentligen är du inte tillräckligt gammal för att spela blues – men sätt dig och börja skriv egna låtar redan nu!

Mycket av vårt samtal har fört sig kring definitionen av blues och att förena att spela vad man själv vill med att spela vad publiken vill höra.

-         Ibland träffar man på klubbägare som hävdar att dom vet vad publiken vill ha, samtidigt som hans klubb är halvtom. Om han verkligen visste det, borde hans klubb alltid vara full.

-         Jag spelar gärna den ”gamla” bluesen, men jag vill göra det frivilligt – inte för att jag blir tillsagd att göra det!

Om du spelar vad du vill är du på väg mot toppen, hävdar Luther Allison och ställer så frågan på sin spets:

-         You can’t please everybody. But do you know how a musician feels when he hasn’t pleased anybody?

 

Annika Westman

 

PS  Luther Allison dog i lungcancer den 12 augusti 1997, 57 år gammal. Under sina sista år gjorde han comeback i USA. Han skrev skivkontrakt med Alligator 1994 och släppte Bad Love (US titel: Soul Fixin’ Man), året därpå Blue Streak och 1997 Reckless. Han turnerade flitigt i USA och Canada under90-talet och fick flera Living Blues Award och W. C. Handy Awards, både under sin livstid och posthumt. Här är ett brev som hans partner och manager Rocky skrev en månad efter hans bortgång.

http://www.jaisunphoto.com/rocky2.html